Ännu ett liv.

Jag vill inte och jag orkar inte. Jag orkar inte att jag inte förstår mig på dig. Du driver mig till vansinne! Varför, varför kan du bara inte göra något - för det är något som har förändrats. Jag springer efter dig likt en collie efter sin husse. Fattar du inte hur jobbigt det är för dig?!

När frågan hur mår du? ställs, viftar jag bort den med handen och säger någonting i stil med åt helvete, men skit samma!. För jag är inte den som är det och påstår att jadu, allt är bara väl med mig! Inga bekymmer här inte. Hur mår du? Nej, jag är inte den personen. Säger jag så ljuger jag för fler människor än nödvändigt. I nuläget vill jag helst inte att just den frågan ställs, det gör mig bara gråtfärdig och redo att kollapsa. Jag sover inte, jag glädjs inte, jag förstår inte - jag förstår inte dig och det är just det som är det j*vla problemet.

Kommer du släppa mig också? Märker att det är kul i början, men när det blir seriöst backar du undan och jag får falla handlöst. Tack, tack för den i så fall. Men du ka väl i alla fall bistå med en fallskärm så jag slipper landa så hårt. Schyrra?

So you lost your trust, 
and you never should have, 
no you never should have. 
 
But don't break your back if you ever see this, 
but don't answer that, 
in a bulletproof vest, 
with the windows all closed, 
I'll be doin' my best, 
I'll see you soon, 
 
In a telescope lens, 
and when all you want is friends, 
I'll see you soon 
 
So they came for you, 
they come snappin' at your heels 
they come snappin' at your heels 
but don't break your back if you ever say this 
but don't answer that 
in a bulletproof vest, 
with the windows all closed, 
I'll be doin' my best, 
I'll see you soon, 
 
In a telescope lens, 
and when all you want is friends, 
I'll see you soon 
 
you lost your trust, oh no 
you lost your trust, no 
don't lose your trust, oh no 
don't lose your trust

Precis, allt är ett skämt. Bara precis allt. Vad ska jag nu tycka och tänka? Sträva efter och hoppas på? När allt ändå bara är ett skämt. När ska jag börja leva seriöst? Typ ta tag i saker när de väl är aktuella, innan de runnit ut i sanden?
Aldrig har jag väl varit såhär vinterdeprimerad. Och vad fan gör man åt saken? Plugga, träna, äta, sova, skita, plugga, äta, träna, sova och så vidare. Ett jävla ekorrhjul. Nej, jag tänker inte försöka lysa upp någon annans vardag om denne inte är villig att bidra med en lykta i min. Varför ta hand om någon annan när jag behöver att energi åt att tänka, tala och tolka åt mig själv. Att lägga sig i någon annans problem nu är ovettigt - jag ger gärna råd och ett hum. Men jag ställer inte längre upp på att lösa någons nystan eller vara någon annans ledsagare.

"Man kan inte älska någon annan fullt ut förrän man full ut älskar sig själv"

Och det stämmer, till punkt och pricka. Jag älskar inte mig själv, det hade varit ren lögn att påstå något sådant. Men jag vill ju att du ska älska mig, och jag dig tillbaka. Om du älskar mig kanske jag också börjar göra det? Eller är det där skon klämmer? Sätter min självkänsla käppar i hjulen stopp redan innan vi ens försökt? Åh, fan. Onda ekorrhjul. Egentligen vill jag bara lägga mig ner och sova, gå i djup dvala och vakna upp först när mina två högsta drömmar är uppfyllda - för "först då" kommer jag kunna ta energi och tid åt att hjälpa mina kära. Vilka drömmarna är avslöjar jag inte. För då slår de ju inte in.

Kan du inte bara ringa...? Eller typ smsa.. Jag bad dig ju att höra av dig när du kommit hem. Vilket borde vara vid det här laget. Vad har förändrats, har någonting gått snett? Eller rättare sagt - uppenbarligen har någonting gått snett, men vad. Att det händer just mig, just nu och just såhär - är inte rättvist. Det är fan inte schysst. Det är ett ren tvättat skämt, snart är fan du också ett skämt. Alla är vi ett skämt, bara lite mer eller lite mindre.

Tack för den!

Jag vet inte längre vad jag kan och vill få fram. Ena dagen är som ett enda lyckorus, och nästa dag ifrågasätter jag min egen existens. Det kan gå från tiptop till botten på en timme, för att sedan börja klättra upp mot toppen av stegen igen. Ibland kommer jag ända upp, ibland faller jag ner igen, ibland blir jag starkare av att falla, andra gånger inte. Dagen började på topp, bestämde mig för att inte sjunka bara sprida glädjen kring mig. Ändå sjönk jag, inte långt - det gäller att ta si i kragen direkt. Skriva av sig, prata bara få bort och ut det som drar ner och tynger en.

Jag vet nu vad jag som måste göras.

Än en gång idag känner jag mig på topp. Tiptop. Snart ska jag åka in till Marais för att möta upp mina, i särklass, bästa vänner. Det blir barhäng, bra barhäng. Tranquil. Precis vad jag behöver nu. Un soir tranquil.
C'est parfait! Mais, dabord - je vais me doucher. Aprés la musique et les vetements, et en fin je m'en vais.

Donc, bonne soirée et l'amour pour toute le monde !

Jag ångrar det.

Jag ångrar allt. Jag ångrar mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Varför ger man sig in i saker utan att ge minsta tanke åt vilka konsekvenserna kan bli? Att springa mot en kant utan att veta vad som väntar efter den - att antingen landa tryggt och säkert igen eller bara falla handlöst ner och slå sig hårt. Jag har alltför ofta sprungit mot denna kant utan att ha en enda aning om vad som väntar - ännu en trygg mark, eller ett långt stup. 
Att ta till en lögn är lätt - man kan ljuga om allt. Om sig själv, om sitt liv, om vad som helst. Allt kan bli en enda stor lögn, ett enda hittepå. Men att försöka leva i lögn och sanning är omöjligt under en längre tid. Det är som att försöka blanda olja och vatten, det vill sig inte riktigt blandas till en enda ren substans. Samma är det gällande lögn & sanning. Tillslut kommer tiden ikapp en och alltför mycket kommer upp i sitt verkliga ljus och man måste erkänna vissa jobbiga saker. Jag har ljugit mycket på senaste tiden - lite för mycket - och nu börjar allting trasslas ihop. Varför säger jag bara inte som det till de personer jag gillar eller riskerar att möta igen. Jag har ljugit för de runt omkring mig samt för mig själv. Ljugit om att jag är någon annan, en person jag aldrig kommer bli. Förlåt allihopa - förlåt på riktigt. Jag vill förändras, samtidigt som jag varken har ork, inspiration eller mod till att förändras. Jag orkar inte förändras till något som kanske kan vara bättre. Eller blir det bättre om jag förändras? Kanske ska jag helt enkelt fortsätta som den jag är..? Men om jag inte trivs såhär då, och inte ens försöker testa något nytt - då vet jag ju inte heller vad jag hade kunnat uppleva. Samtidigt orkar jag inte ta tag i någon form av förändring. Jag vill inte leva i det är, att ständigt vara den som ser på när andra går mot förändring. Vara den som inte vågar göra något - vara andra till lags och inte lyssna på sig själv.

Just nu vill jag bort härifrån, bort från alla lögner och falskheter. Allt är inte sant och rent hemma heller, men där är det så mycket svårare att ljuga. För allt så mycket mindre. Alla känner alla, och det är en plats jag kommer att stanna på så långt som jag nu kan blicka framåt. Där går det inte att komma undan med en lögn lika lätt.

Tänka framåt. Kan det vara en tröskel att komma över på vägen mot sakta förändring?

"Det regnar idag, men imorgon kanske solen skiner."

Ge en tanke åt vilka konsekvenserna kan bli utav en handling. Fast samtidigt får jag en kick av at bara springa mot den där kanten och inte veta vad som väntar. Att kasta mig ut i något utan en tanke på vad jag egentligen gör.

Det sjukaste är att jag börjar bli otrevlig mot alla bara för att paniken har kommit till rätta.
Jag vill träffa alla och göra allt innan jag åker - så kalendern börjar bli fullspäckad.
Samtidigt som jag bara vill ta det lugnt (med familjen framförallt) och njuta av de få dagar som återstår...
Idag, just idag - den 25:e december, är det 12 (tolv) dagar kvar till avfärd. 12 freakin' dagar. Inga leftovers.
Nu hör jag hur mamma sitter och pratar i telefon med någon - om mig.
"Hon har redan börjat oroa sig för övervikten (väskan!)... men det vill hon säkert göra...den sjätte...hon vill hinna träffa alla vänner innan och så.....ja men det vill hon nog..."

Igår var det (jag vet att alla vet) julafton. Dagen senderades endast med släkten. Långfrukost och julklappstdelning med familjen på vä. Promenad i trakterna med syster och hunden. Släktingarna kom på lunch, stannade för en watch på Kalle & co: - det komiska var att alla kusiner slocknade redan innan singaturmelodin gjort sig påmind. Höll mig alert så länge som möjligt för att visa solidariskt stöd, men efter Ferdinand slocknade också den lågan och jag drog mig bort från tv. Och som ALLTID missar jag "årets nyheter". Goddamn. Slängde ihop allt pick och pack för att ge oss iväg till fler delar av släktskaran. Mer julklappar, jul mys och KalleAnka byttes ut mot Bamse. *hillarious* . Klockan tickade iväg med en hiskelig fart - vid halv12 snåret började de flesta känna sig rätt möra. Dags att fara hem. Hem. Sov.

Avfärd till grandma. So long långkallsong!

jag har råkat förkyla ner båda min syskon OCH linnea....

Ssorry......

Det kanske har uppfattas om om denna dag skulle bli årtionets bästa. Felbedömning. Missuppfattning. Glöm allt. Preskibera det.
Dagen har varit lysande.
Kvällen har varit totalt jälva mörk.

Sen middagstid (dvs 18tiden) har jag har haft en vilopuls på ca 110. Slag per minut.
För ärligt, vad har jag gjort i helgen samt idag?
SLAPPAT. S-l-a-p-p-a-t. Slaaappaaaat.
Smaka på ordet. Jag har inte gjort ett jävla piss!
Och vad får man för det? En helvetiskt massa överskottsenergi! Det ska jag säga dig - att det är tacken.
Like a rabbit on E. Mitsubishi E.

Gott folk. Jag ska (påtvingat) göra ett försök.
Imorrn ska jag ägna dagen åt annat än att slappa.
Jag SKA ut. Inte sitta i någon fuckin' karantän.
Men tack mamma för att du ger mig ledigt! Love ya <3



Under täcket!