Ännu ett liv.

Jag vet inte längre vad jag kan och vill få fram. Ena dagen är som ett enda lyckorus, och nästa dag ifrågasätter jag min egen existens. Det kan gå från tiptop till botten på en timme, för att sedan börja klättra upp mot toppen av stegen igen. Ibland kommer jag ända upp, ibland faller jag ner igen, ibland blir jag starkare av att falla, andra gånger inte. Dagen började på topp, bestämde mig för att inte sjunka bara sprida glädjen kring mig. Ändå sjönk jag, inte långt - det gäller att ta si i kragen direkt. Skriva av sig, prata bara få bort och ut det som drar ner och tynger en.

Jag vet nu vad jag som måste göras.

Än en gång idag känner jag mig på topp. Tiptop. Snart ska jag åka in till Marais för att möta upp mina, i särklass, bästa vänner. Det blir barhäng, bra barhäng. Tranquil. Precis vad jag behöver nu. Un soir tranquil.
C'est parfait! Mais, dabord - je vais me doucher. Aprés la musique et les vetements, et en fin je m'en vais.

Donc, bonne soirée et l'amour pour toute le monde !

Jag ångrar det.

Jag ångrar allt. Jag ångrar mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Varför ger man sig in i saker utan att ge minsta tanke åt vilka konsekvenserna kan bli? Att springa mot en kant utan att veta vad som väntar efter den - att antingen landa tryggt och säkert igen eller bara falla handlöst ner och slå sig hårt. Jag har alltför ofta sprungit mot denna kant utan att ha en enda aning om vad som väntar - ännu en trygg mark, eller ett långt stup. 
Att ta till en lögn är lätt - man kan ljuga om allt. Om sig själv, om sitt liv, om vad som helst. Allt kan bli en enda stor lögn, ett enda hittepå. Men att försöka leva i lögn och sanning är omöjligt under en längre tid. Det är som att försöka blanda olja och vatten, det vill sig inte riktigt blandas till en enda ren substans. Samma är det gällande lögn & sanning. Tillslut kommer tiden ikapp en och alltför mycket kommer upp i sitt verkliga ljus och man måste erkänna vissa jobbiga saker. Jag har ljugit mycket på senaste tiden - lite för mycket - och nu börjar allting trasslas ihop. Varför säger jag bara inte som det till de personer jag gillar eller riskerar att möta igen. Jag har ljugit för de runt omkring mig samt för mig själv. Ljugit om att jag är någon annan, en person jag aldrig kommer bli. Förlåt allihopa - förlåt på riktigt. Jag vill förändras, samtidigt som jag varken har ork, inspiration eller mod till att förändras. Jag orkar inte förändras till något som kanske kan vara bättre. Eller blir det bättre om jag förändras? Kanske ska jag helt enkelt fortsätta som den jag är..? Men om jag inte trivs såhär då, och inte ens försöker testa något nytt - då vet jag ju inte heller vad jag hade kunnat uppleva. Samtidigt orkar jag inte ta tag i någon form av förändring. Jag vill inte leva i det är, att ständigt vara den som ser på när andra går mot förändring. Vara den som inte vågar göra något - vara andra till lags och inte lyssna på sig själv.

Just nu vill jag bort härifrån, bort från alla lögner och falskheter. Allt är inte sant och rent hemma heller, men där är det så mycket svårare att ljuga. För allt så mycket mindre. Alla känner alla, och det är en plats jag kommer att stanna på så långt som jag nu kan blicka framåt. Där går det inte att komma undan med en lögn lika lätt.

Tänka framåt. Kan det vara en tröskel att komma över på vägen mot sakta förändring?

"Det regnar idag, men imorgon kanske solen skiner."

Ge en tanke åt vilka konsekvenserna kan bli utav en handling. Fast samtidigt får jag en kick av at bara springa mot den där kanten och inte veta vad som väntar. Att kasta mig ut i något utan en tanke på vad jag egentligen gör.