Ännu ett liv.

Det sjukaste är att jag börjar bli otrevlig mot alla bara för att paniken har kommit till rätta.
Jag vill träffa alla och göra allt innan jag åker - så kalendern börjar bli fullspäckad.
Samtidigt som jag bara vill ta det lugnt (med familjen framförallt) och njuta av de få dagar som återstår...
Idag, just idag - den 25:e december, är det 12 (tolv) dagar kvar till avfärd. 12 freakin' dagar. Inga leftovers.
Nu hör jag hur mamma sitter och pratar i telefon med någon - om mig.
"Hon har redan börjat oroa sig för övervikten (väskan!)... men det vill hon säkert göra...den sjätte...hon vill hinna träffa alla vänner innan och så.....ja men det vill hon nog..."

Igår var det (jag vet att alla vet) julafton. Dagen senderades endast med släkten. Långfrukost och julklappstdelning med familjen på vä. Promenad i trakterna med syster och hunden. Släktingarna kom på lunch, stannade för en watch på Kalle & co: - det komiska var att alla kusiner slocknade redan innan singaturmelodin gjort sig påmind. Höll mig alert så länge som möjligt för att visa solidariskt stöd, men efter Ferdinand slocknade också den lågan och jag drog mig bort från tv. Och som ALLTID missar jag "årets nyheter". Goddamn. Slängde ihop allt pick och pack för att ge oss iväg till fler delar av släktskaran. Mer julklappar, jul mys och KalleAnka byttes ut mot Bamse. *hillarious* . Klockan tickade iväg med en hiskelig fart - vid halv12 snåret började de flesta känna sig rätt möra. Dags att fara hem. Hem. Sov.

Avfärd till grandma. So long långkallsong!