kramp
Jag vill inte och jag orkar inte. Jag orkar inte att jag inte förstår mig på dig. Du driver mig till vansinne! Varför, varför kan du bara inte göra något - för det är något som har förändrats. Jag springer efter dig likt en collie efter sin husse. Fattar du inte hur jobbigt det är för dig?!
När frågan hur mår du? ställs, viftar jag bort den med handen och säger någonting i stil med åt helvete, men skit samma!. För jag är inte den som är det och påstår att jadu, allt är bara väl med mig! Inga bekymmer här inte. Hur mår du? Nej, jag är inte den personen. Säger jag så ljuger jag för fler människor än nödvändigt. I nuläget vill jag helst inte att just den frågan ställs, det gör mig bara gråtfärdig och redo att kollapsa. Jag sover inte, jag glädjs inte, jag förstår inte - jag förstår inte dig och det är just det som är det j*vla problemet.
Kommer du släppa mig också? Märker att det är kul i början, men när det blir seriöst backar du undan och jag får falla handlöst. Tack, tack för den i så fall. Men du ka väl i alla fall bistå med en fallskärm så jag slipper landa så hårt. Schyrra?